Jag har fina, fantastiska vänner. Men jag tänkte berätta om särskilt en vän, som har betytt och betyder väldigt mycket. Hon är den vän som jag kan prata med om allt, en vän som jag kan gå på djupet med. Hon är en person som delar samma humor som mig, som tänker likadant, som tänker samma sak. Hon är en sån person som tänker  utanför ramarna, en sån person som bryr sig om och försvarar och står bakom när det behövs. Hon är sån person som inte rättar sig efter någon. Och när det blåser storm, eller när man ringer mitt i natten och storgråter, då är hon en klippa, med ett hjärta av guld. Hon är en riktig vän, den som säger sanningen. Vi har tagit oss igenom en hel del tillsammans, och för det är jag evigt tacksam. Hon är som familj, inte av blod, men definitivt i hjärtat. Hon är den som pushar mig till mer, som talar om för mig att jag kan mer än vad jag tror. Som får mig att skratta och som alltid skrattar åt mina skämt. Jag är så otroligt tacksam och glad att jag har den här fantastiska människan i mitt liv, att hon är min vän. Min bästa vän. ♥

Jag tänkte berätta om min dag igår, som började med att klockan ringde mitt i nattten. Kändes det som. Jag hade inte så värst mycket tid på mig innan jag skulle åka till jobbet, något jag svor högt över när jag kom på att jag somnade med blött hår kvällen innan. Att somna med blött hår om man heter Emma Andersson är ingen bra idé, håret står åt alla håll och är möjligt att få bukt med. Så eftersom håret ändå såg ut som ut skit, så orkade jag inte sminka mig heller. Skulle ju ändå bara åka och jobba i tre timmar, och jobbet går ju som bekant ut på att dela ut telefonnummer till inringande kunder.

Självklart så var bussen försenad idag. Tjugo minuter försenad. Inte nog med att gubbstrutten sinkat 90% av passagerarna till sina jobb (jo ser ni, jag gjorde en liten undersökning medan vi kollektivt stod och frös rumpan av oss), så tyckte han att det var en jättebra idé släppa förbi aaaaaaaallaaaaa andra bilar och bussar före honom, och när jag var två sekunder ifrån att explodera så tog kvittorullen slut! Och den måste man självklart byta. Tyvärr hade nog gubben inte bytt någon kvittorulle tidigare, men till slut så fick han till det (något som jag i efterhand insett var ett jävla mirakel). Klockan slog 07.59 (jag började åtta) och nu var jag bara en enda kort sekund från att avlida av ilska, då kör han fel! FEL! 

Resten av dagen gick åt till att stilla mitt oroliga inre efter morgonen. Pluggade, städade, fotade, handlade och sen blev det lugna gatan fram tills Linus kom hem från jobbet. Till middag åt vi fiskpinnar och potatismos med västerbottenost. Det ni!

För mig var kärleken helt självklar när den kom. Det var högst oväntat att det skulle bli så, men ändå det mest självklara som finns. När jag träffade min kärlek så var det som att alla bitar föll på plats, jag menar det av hela mitt hjärta. Han är en fantastisk människa som för mig gör att gräset blir grönare, att himlen blir blåare, att luften blir friskare att andas. Att träffa dig är det bästa som hänt mig. Jag älskar dig.

Mitt i den turbulenta högstadietiden så blev jag första gången kär på riktigt när jag gick i åttan. Jag hade haft ett par veckolånga förhållanden innan såna man har på högstadiet, men det här var något annat. Jag blev kär i Totte, en stabil och rolig kille. Vi planerade allt möjligt inför framtiden, och vi umgicks jämt. Det jag kommer ihåg mest är Tottes familj. Kärnfamiljen med stort K, jag älskade att vara där. Där hade de vardagsrutiner, fredagsmys för hela slanten, bakade kladdkaka på lördagar och var lyckliga familjen 24/7. Föräldrarna var fortfarande gifta, bara en sån grej! I åtta månader var vi ihop, jag och Totte, innan det tog slut av normala tonårsskäl. Det dröjde länge innan jag hade ett normalt, vuxet förhållande efter det. Tio år närmare bestämt.

Jag föddes en kall februaridag 1985 på Kvinnokliniken i Norrköping med en mörk kalufs på huvudet och små tofsar på öronen.

Var en rätt glad skit. Min mamma till vänster i bild. Men what’s up med mameluckerna jag har på mig?

När jag var sju månader så trodde jag att jag kunde gå, så jag fick ha hjälm på mig. Snyggve. Min faster Camilla håller mig.

Har många fina minnen från Skärkind där jag delvis växte upp. Här skalar jag potatis hos grannarna. Jag misstänker att det vankas midsommarpartaj.

Mina föräldrar separerade när jag var 5-6 år och efter det var jag hos pappa varannan helg. Båda mina föräldrar har MYCKET humor, och jag minns mina första år som glada och fulla av skratt. Jag är uppvuxen både i stan där mamma bodde och på landet där min pappa bodde. Jag har två halvsyskon på pappas sida, Calle och Philip, världens gullungar som nu vuxit upp till två tonåringar i målbrottet. Jag har alltid haft det lätt i skolan redan från start och hade aldrig speciellt svårt att lära mig eller få bra betyg.

Jag misstänker att det är min mormor som är boven i det här fashiondramat. Hon köpte jämt piffiga dräkter med axelvaddar och ryschpyschiga saker som jag givetvis skulle byltas på. Min pappa i bakgrunden. Kanske var det därför jag revolterade och vägrade klä mig snyggt när jag kommit upp lite i ålder (se nästa bild).

Jag hade det inte helt lätt under min tonårstid på högstadiet, samtidigt som jag hade bra vänner så finns det en hel del saker som jag önskar hade blivit annorlunda. Det här gäller bara skoltiden, vad gäller familjen och det privata så var det bra. Jag kämpade med mitt självförtroende och jag ser inte på mina högstadieår som positiva. Alls. Självklart så var det jättemycket bra också, men det är för det mesta inte det jag minns när jag tänker på högstadietiden. Men det där ändrades när min kusin Teodor föddes och jag började gymnasiet. Jag spenderade varje ledig stund med min faster Camilla och Teodor som då var bebis, med dom kunde jag vara mig själv. Camilla har alltid varit min bästa vän, från att jag föddes och framåt, hon är den storasyster som jag aldrig hade och med henne kan jag prata om ALLT utan censurer och efter mina föräldrar så är det henne och hennes familj som jag saknar allra mest här uppe i Jämtland. ♥

Älskade att hålla på med hästar. Här var jag 15 tror jag. Championtröja, Adidasbyxor och Warp-dojjor. 3 fel av 3.

Om inte högstadieåren var så happy så var gymnasietiden desto lyckligare. Jag började frisörgymnasiet och hittade den person som jag är idag. Jag fick så många fina vänner och jag hade så otroligt roligt. Jag flyttade hemifrån tidigt eftersom min mamma träffade sin man och mina låtsaspappa (som är världens underbaraste). Jag hade världens bästa klass på gymnasiet och vi var så himla bra kompisar allihopa.

Som 23-åring bröt jag upp från Norrköping. Jag ville göra något, se något annat, träffa nya människor. Så jag flyttade till Östersund. Om jag var öppen och social innan, så fick jag ännu lättare att ta kontakt med andra människor när jag flyttade hit. Jag har jobbat på lite olika företag sen jag flyttade hit, men hamnade tillslut på samma företag som jag sa upp mig ifrån när flyttade till Jämtland – nummerfabriken. I juni 2009 träffade jag den finaste och bästa människan i världen, min sambo Linus. Vi är sambos sen i januari 2010 och att träffa honom var som att sätta den sista pusselbiten på plats.

Nu i höstas så började jag plugga på heltid till personaladministratör, och jag står och velar mellan att fortsätta med universitetsstudier i höst eller börja jobba istället. Vad som händer får tiden utvisa. Och just det, jag har ju den här bloggen också som jag har haft i snart fem år. Så om inte det här var tillräckligt med information så är det ju bara att gå tillbaka i arkivet.